Dom ljuger!

SMHI alltså. Sol å 10 plus?? HRRRMM. Nåväl, grått eller ej, idag tog vi en långtur genom ny terräng, på 2,5 timme. Senaste agilitypasset på klubben har inspirerat mig, hur dålig kondis får man ha, egentligen???

Återigen bara mobilen att fota med, det regnade så smått när vi startade färden.

Kände mig som en riktig stigfinnare! Tänk att vi har bott här så länge och ännu hittar man nya, underbara rundor? Får passa på nu, innan alla nöt blir släppta på sommarbete! Turen gick genom skog o vackra, betade hagar, över leriga stigar och ut i kärr med älgtorn, att klättra upp i. (Såklart!)

Ute i våtmarkerna känner man sig nästan inte som i Sverige! Vilka fågelläten jag har hört, himmel, det lät som om vi var i värsta djungeln! Önskar man kunde lite mer om just fåglar, jag vill VETA vad jag hör!

Vatten å våtmarker är ngt jag alltid älskat. Får passa på att njuta NU, innan ALLT blött som finns, försvinner ner till all oändlig nybyggnation i Färjestaden! Snart har kommunen tömt allt som finns, här på östra sidan..... Åt helvete, är vad det är!!!

Inflyttning i all ära, men INTE till vilket pris som helst!! Vart ska då alla grodisar ta vägen....?????

Titta vilken fin, yrvaken groda vi hittade? Tror det är en sk. vanlig groda, Rana temporaria. Den var lite bångstyrig, innan den upptäckte att handen var varm å skön att sitta i;)

Nedan: Utsikt från ett älgtorn.

Ovan: Ja, jag lekte lite med bilden. Det är Jaffa som roar sig kungligt i kärret! Man kan GRÄVA å PLASKA å BUBBLA.....

Jag gillar gamla trän, döda som levande...

Det är fascinerande med dessa stigar o vägar genom öländska Mittlandsskogen... Se detta bygge tex. Vem har slitit här? Närdå? Har det BOTT ngn här ute?

Jahadå, vi har gått LÅNGT idag!

Ovan: Naturligt konstverk...

Vi kom ut från skogen i Bostorp, en av grannbyarna. Här höll jag till i många år, hos Gilbert och IngaBritt, som födde upp welshponnyer. Just här, har jag ridit barbacka på elaka lilla Kalle sååå många gånger;))

Kalle slängde av ungar i parti o minut, han var skicklig på att pricka in dom i staketet runt hagen. Vi blev dock bästisar och gjorde många halsbrytande turer tillsammans.

Kalle älskade den gamla pilallén, på hemvägen brukade han stanna vid de äldsta och mest värkbrutna träden. Så stod han en stund med spetsade öron vid varje träd, innan han tyckte att vi kunde fortsätta. Vem vet vilka som bor där, men de skulle artigt hälsas på. Varje gång.

Gilber o Inga.Britt är döda sedan flera år. De är säkert tillsammans med sina älskade hästar någonstans....

Så närmar vi oss Bläsinge och passerar Dörby, med alla vackra gamla gravstenar... Öland är fantastiskt!