anjasflock

Alla inlägg den 20 januari 2010

Av Anja - 20 januari 2010 16:20

Ojdå, hoppsan....

Alla tänker vi lite olika. Men innan jag börjar spekulera i det, vill jag bara tacka alla goa vänner för uppmuntrande ord! Love u all!  


Sen kopierar jag in en kommentar på mitt inlägg nedan "Grubblerier", som jag fått från Lotta -vem du än är:


"Jättetråkigt. Verkligen! Men förstår inte hur du ens kan överväga att lämna tillbaka henne. Du som är hundvan kommer kunna ge henne ett bättre liv än någon som är ovan, och hon har ju redan tillbringat sin första tid hos dig, så där är hon ju trygg. Tror att alla problem går att övervinna. Hur hade du gjort om det gällt ett handikappat barn?..
Tycker helt enkelt att du ska be uppfödaren om en viss del av köpesumman tillbaka, och sedan göra så gott du kan för din hund."

av Lotta 20 januari 2010 kl 15:59
Ok, så här tänker jag....
Nr. 1: En hund är inte ett barn.
Nr. 2: Jag har omplacerat hundar förut. En fin kílle på dryga året, som jag hade sedan valpåldern, men som liksom aldrig riktigt blev "min". Han fick ett underbart nytt hem och jag har aldrig ångrat det.
Nr. 3: Ovan eller ej, vilken hund som helst vill nog leva i en familj, där det inte ställs krav och sätts förväntningar som just den hunden aldrig kan uppfylla.
Nr. 4: Jag har inte varken råd, tid eller plats att "samla" på hundar.
Nr. 5: Jag gör alltid så gott jag kan för alla mina mina hundar, men det innebär inte, att någon annan inte kan göra det också.
Nr. 6: En trygg å glad valp (som Me), har inga problem att anpassa sig i ett nytt tryggt å bra hem. Hundar lever här o nu. Dock vill vi människor så förtvivlat gärna tro, att just JAG är den enda som är bäst för min hund. Lite ego sådär...
Och med detta sagt, har jag naturligtvis ännu inte bestämt mig.
Lilla damen har, som jag tidigare skrivit, trots allt stulit mitt hjärta. (Även om hon blir korthårig, ISCH!!)  
Av Anja - 20 januari 2010 10:38

Ja, GRUBBLAR är vad jag gör om dagarna.

Som de flesta vet vid deta här laget, har vi konstaterat att lilla Me har fel på hörseln. Alltså hon HÖR, men kan inte lokalisera ljudkällan. Kan vad jag vet vid detta laget, bero på dövhet på ett öra. På måndag bär det av till Kalmar för sövning och mätning. Då först får vi något slags definitivt besked.

Måste ju åxå i sammanhanget nämna, att det känns ytterst obekvämt, att bara åka in på morgonen å dumpa henne där, för att avvakta i princip hela dagen på besked, när allt är klart?? hon är bara en liten bebis ju och jag vill vara MED! Inte vara ovetande om hur hon upplever situationen och inte ha henne sittandes i bur på djursjukhushuset EN SEKUND mer än nödvändigt...

   Nä, jag får allt ta o ringa dem å styra om det där lite... Måste ju åxå veta säkert, att jag får träffa veterinären på plats och diskutera! Hu.


Men vad GÖR JAG??????

Att något är galet är ju liksom faktum. En undersökning kan tala om vad, men ändrar ju inget. Herregud vad svårt. Mitt lilla impulsköp..... Hon ska ju trots allt hänga med på mina tävlingsambitioner, är det tänkt. Om allt går som det ska, är ju meningen både agility på toppnivå och naturligtvis finns ambitionerna att tävla vallning...


Utgångsläget är alltså att starta "karriären" med en handikappad hund.

Många tycker att det självklara vore, att lämna tillbaka henne. det är även vad mitt logiska tänkande säger. Vägen fram är tillräckligt svår o tidskrävande ändå... Mitt hjärta säger annorlunda. Någon jävla mening måste det finnas, att jag blev förtjust just i denna hund, utan att veta i princip NÅGOT om kombinationen. Någon mening måste det vara att hennes tilltänkta husse lämnade återbud...


Jag vacklar.

Men det finns ju en liten jäkel i mig som redan börjar fundera över metoder. Vad behöver hon kunna, för att vardagen o tävlandet ska fungera? Hur lär vi oss det? Hur får vi det att fungera? Om hon smiter efter vilt i skogen å kommer utom synhåll -då är det kört om hon inte kopplar på näsan. Hon kommer inte att ha en CHANS att förstå, varifrån jag ropar! (Tro mig, vi har testat)

Hur blir det i vallningen? Det finns som tur är, otroligt duktiga vallhundsförare som kört hundar med liknande problem att fråga. Jag har bara dragit mig lite för det. Är så jäkla trött på att fundera, så det finns liksom ingen energi kvar.


OM jag INTE ska behålla henne, måste jag bestämma det fortfort. Och bara tanken på att rent fysiskt ta henne i famnen och räcka över henne till någon annans armar får tårarna att skvala.   

Men är det bara jag som är blödig då???

"Det går över!" "Det kommer att finnas mängder med FELFRIA hundar att välja på!"  osv.......


OM jag behåller henne då?

Kan jag till 100 procent gå in för, att köra på som vanligt och dessutom hitta små speciallösningar? Eller kommer något slags försvarstankar att slå en kil mellan oss? Kommer jag att vara på min vakt, leta problem, hålla henne på avstånd för säkerhets skull? Ifall det senare, tänk om ett år, INTE fungerar??? Blir det lättare då, att omplacera?


Jag blir galen. Livet är fullt av utmaningar. Men ska man göra det svårt för sig?

Eller handlar det om annat? Är det helt enkelt en utmaning för mitt ego? Eller mig som hundtränare? Eller mitt förnuft?


Lilla Me........ Vad tokigt det blev.

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25 26 27 28
29
30 31
<<< Januari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards