Dags för en liten rapport från Bläsingefronten.

Det är helt klart glest mellan uppdateringarna just nu, men det är väl så för alla emellanåt. Eg gillar jag att blogga, men ibland tänker jag för mycket på för många olika saker och så blir det liksom ingenting alls, istället... Det är väl som när man har FÖR mycket att ta tag i, då hamnar iaf jag i tv-soffan med en kopp kaffe istället.  

Så vad rör sig på fronten? Ja, de allra mesta höstiga fårjobben är klara, väldigt skönt. De som skulle till frysen ligger där, alla skinn är färdigsaltade och inlämnade, en bagge såld till liv och de 7 som ska betäckas i år har fått sällskap av lille Hercules -son av Hjalle och Stora Bruna Satan. Hon är således slaktad i år, hopplös att valla på och ngn inavel vill vi inte ha. Fast jag kommer att sakna henne -hon var ganska frän! Hoppas iaf skinnet blir bra, ska ha det mattklippt dvs långhårigt. Kommer bli som en raggig stor björnfäll!

8 får går kvar ett tag till vid sjön, nu är alla nöt borta därifrån och vi har oändligt med utrymme att valla på!!

Massor av tankar går naturligtvis åt till att klura på Jaffas kommande valpkull med Taddymoore Joe! Det är Mickis som tar kullen, så ngn gång i dec far ungen till Hölö och blir borta i eeevigheter!  

Det är så många som undrar om jag behålla en valp själv. Mickis satsar nog på en tik ur kullen (ja, om det blir några förstås!) men själv vet jag inte. Jag ORKAR egentligen inte börja om igen. Inte redan nu. Tiden med Me har varit en känslosam och tröttande resa, ack så lärorik på många sätt, men ändå. Och till skillnad från många (?) så tycker jag faktiskt inte, att valptiden är sååå otroligt underbar. Torka kiss å bajs, gräma sig över söndertuggade grejjer, få valpis att begripa meningen med sitt namn, komma, stanna, vara lös UTAN att jaga hararna, stanna innanför tomten... Det är ett jäkla slit innan man hamnar i en fungerande jämnvikt, där man känner varandra och vardagen flyter på...

Dessutom ÄR det bökigt med FYRA hundar. Per vill heller absolut inte. Men, jag lämnar ett fönster på glänt. Om kärleken slår till, så gör den! Jaffa är helt otroligt go å glad, mer än nånsin!! Blir dom såna efter lite kärleksaffärer, eller är det grav-hormoner??? Dessutom lyssnar hon såå bra i vallningen och är TOKIG bland agilityhindren... Himmel! Älskar den lilla minimusen!  

Vad jag hört om Joe-Joe, så är även han riktigt glad, social å lite tramsig. Låter ju bra iofs... Men va faaaasen... Han är ju i princip korthårig???   Ääääähhhhh jag som ÄLSKAR päls?? Tänk om det blir SMÅ korthåriga vallmonster???

Eller... lagom stora GLADA pälsade VALLMONSTER med agilitykapacitet...? Ja jösses amalia. Håll i mig nån!