Jaffa är halt idag igen.

Ofattbart helt jävla skithalt. Nu är det 6 fucking veckor sedan det stora bakslaget och för några dagar sedan började hon ÄNTLIGEN använda benet. GÅ på det nerför trappan (ja, lugnt å fint) och även sätta ner det vid sakta trav. Imorse efter morgonkissen, är hon helt blockhalt igen. Vi orkar inte mer snart, varken jag eller Stålmusen. Jag åker till havet å vallar med Chili och Q och gråter hela vägen, för därhemma i sin komposthage ligger en väldigt väldigt ledsen liten hund, som bara inte kan begripa, att hon nu sedan 4 långa månader inte får vara med längre?? Inte komma ut på kvällen å hälsa på valpkursare, inte hjälpa till och springa med agilityelever, inte följa med till FÅREN fastän hon ju tydligt hör att det visslas i hagen på andra sidan vägen...   På måndag ska vi träffa Ole Frykman på läckeby. Kanske kan han bringa lite klarhet i vad som pågår bland skruvar å linor å brosk i benet? Jag är bara så rädd så rädd, att allt man kan säga är "vänta å se" för såhär kan vi bara inte ha det.

Jag har bestämt mig för, att om det inte tänker läka, om det inte finns NÅGON annan utväg, då ryker benet. Hur mycket klarar en liten trebent kropp av att anstränga sig? Att valla? osv osv......

Näää, lite annat snack nu:

Såg i bloggen att vi vid detta laget förra året, var klara med allt höstfårbestyr? I år har vi precis börjat! Bagglammen slaktades igår, styckning på lördag. Nästa vecka tar vi de större tackorna, 5 stycken. Det blir summa 14 nya skinn till våren!  Vi behåller alla fem årslamm (tackorna) att valla på+"storasyster" Lambi. Sex vallfår mao. 7 ska vi släppa baggen till nästa vecka. Det blir en pälsbagge i år, jag har bestämt för mig att han heter Sune.

Qvickas utveckling i fårhagen:

Ja, jag försöker verkligen att skynda långsamt. Tänker så här; eftersom jag aldrig behöver varken bråka med henne, eller liksom pressa henne, så kan vi träna på bäst vi vill. Korta pass, pyttesmå (eller inga) direkta krav, bara hjälpa henne att göra rätt. Och FORT går det! Hon VILL valla och hon VILL förstå! Det jag kan känna är en liten risk, är faktiskt att hon fastnar lite ibland. Om fåren -som baggarna på slutet- är tröööga å trista, så trycker hon inte tillräckligt. Är ju van vid Jaffa-bulldozer... Ja, vi får se vad som händer.

Avslutar med lite bilder som Lina Larsson tagit! (Jag har "piffat" lite)

Chili hjälper till:

Lilla Q och baggarna:

Cillas Leija:

Åååå lilla tokiga Stålmus, när ska du få träffa fåren igen????