anjasflock

Alla inlägg under februari 2012

Av Anja - 24 februari 2012 15:37

...LEVA!

I min värld tar det aldrig slut, livet. I min värld fortsätter vi vidare till en slags parallell verklighet som vi kanske väljer att kalla himlen. För enkelhets skull. Men glöm vita dräkter å heliga små leenden. Glöm änglavingar (annat än för skojs skull!) och harpaspel. I min värld och så som jag fått mig berättat och visat, så fortsätter vi med våra personligheter intakta -lite klokare dock, tack å lov. Vi skapar oss ett eget "himmelrike" utifrån önskemål och behov. Vi arbetar, fixar å grejjar. Vi besöker våra nära och kära som ännu lever i den fysiska världen och delar ut klokskaper, bus, sparkar i häcken och närhet, kärlek och värme. Vi kanske till och med retas så det står härliga till med diverse olika medium, som tror sig sitta inne med sanningen. HAHAAA! Johodå!


Så därför, kära lilla pappa. Du som dog när jag var typ 20 år, alldeles för tidigt i sjukdom. Därför vill jag idag önska dig ett hjärtans stort å varmt Grattis på Födelsedagen!  

Jag hoppas ni har ett hejdundrande skojigt party, att mamma är där och faster Olga och alla andra som gått i förväg! Att du får en fet festlig cigarr att puffa på och något gott i glaset!


Jag vill passa på att tacka dig, för alla kvällar vi tillbringade vid köksbordet, när du lärde mig att teckna i blyerts och hur man skulle lägga hårda och mjuka skuggor. Alla dessa oändliga timmar av tålamod med lika många oändliga, tecknade hästhuvuden... Jag passar på att tacka dig för alla erfarenheter och för den, många gånger klumpiga å tafatta, pappakärlek du visade.

Jag har varit lite arg åxå, för en hel massa grejjer, men det vet du. Och vid det här laget är allt glömt och förlåtet.

Kanske är faster Olga lite arg, hon med, över denna bild? Så otroligt typiskt dig att fota så här:

 

Och detta var nog åxå väldigt typiskt dig, med kostym å allt, slänga sig på marken för att fotografera nån stackars liten rödmyra...:

 

Jag hoppas du gör lite nytta i himlen, med all din tid? Kanske fortsätter du på temat "Doktor Giermann?" Jag hoppas det, så att din läkarskicklighet inte gick i graven helt i onödan??!

I vilket fall lilla pappa, ha en underbar dag, fredagkväll och... Let´s party!

 

Av Anja - 21 februari 2012 12:55

Det är många som frågar hur det går med Jaffa och svaret är väl egentligen... framåt.

Vi vattentraskar 1 gång i veckan, ska kommaigång med viktmanchetter, har uttnyttjat snön att pulsa i och hon får vara lös på vissa promenader. Dock INTE samtidigt som övriga två galenpannor. Jaffa är inte rädd om sig längre, hon hoppar å far om hon får chansen, så det är ett konstant (och tröttsamt) bevakande...

Men trots att hon lyckats med ett å annat tokryck, är hon -än så länge- ohalt. Otroligt skönt. Frågan är ju, slutar man någonsin att vara rädd???


Den 7e mars ska vi på återbesök till Camilla. Då blir det röntgen. Jättenervöst. Det får INTE bli fler förändringar runt skruvarna, de ska allra helst sitta kvar resten av Jaffas liv.


Jag hade ju en dröm att resa till Wales i år på någon slags vallsemester, men har bestämt att det får bli nästa sommar istället. Då har Qvicka kommit lite längre i sin utbildning och förhoppningsvis har jag TVÅ hundar då, som kan tränas (och tävlas??). Jag vågar knappt tänka på hur Stålmusen kommer vara när hon får sätta igång lite mer "på riktigt!" Nu puttar hon undan fåren vid pelletsdax, thats all. Ja, hon har fåt traska bakom åxå, i nosgrimman. Inte optimalt förstås och himmel, hon håller ju på att explodera! Men OM hon ska få träffa fåren MÅSTE jag se till att hon inte gör några häftiga sidokast. Baaara gåååå rakt fram.


Åh, jag kan inte nog uttrycka min längtan att slippa stänga dörren i ansiktet på henne, när jag går ut med Chili å Q, att få slippa se hennes förväntan övergå i total förtvivlan och frustration, när jag gång på gång måste säga: Nej, du stannar här! det är så jävla hemskt och orättvist mot den snälla, snälla lilla hunden som bara måste finna sig...


Jag hittade en film på när Mickis tävlade Jaffa i IK-1 första gången. Herregud, hon var ju liksom PÅ om man säger så... Domarkommentaren "En kanonkula. Med lägre växel blir det nog bra." ...säger väl det mesta... Hihi!

Dagen efter gick hon betydligt lugnare, men det finns tyvärr inte med på film.


Framtidsplaner?

Tja först å främst komma tillbaka till arbetskapacitet igen och tävla vallningen. Sedan kan jag mycket väl tänka mig att ta en egen valpkull på Stålmusen. Känns minst sagt spännande, men ligger ju absolut rätt långt på framtiden.


Jaffa tävlar IK-1 och därnedanför en liten längtansfilm:


  

Av Anja - 4 februari 2012 14:26

Ja, att Chili hoppade av för tidigt första gången, klandrar jag henne inte för...

             

Av Anja - 3 februari 2012 14:06

Idag har Qvicka å jag praoat   hos Christer på Runstens Gård

Det enda "jobb" hon har på hemmaplan just nu, är att hålla undan 13 tackor från pelletsfodringen... Viktigt med nya erfarenheter, så jag tog kontakt med Christer och bjöd in mig på lite träning!

Känns ju samtidigt lite nervöst, man vill inte komma och ställa till något, men jag litar helt enkelt på att Q ska lyckas hålla huvudetkallt och ffa LYDA om det hettar till!


Det var de dräktiga gotlandstackornas tur idag, att sorteras upp i grupper. Om ett tag ska även lammen sorteras å vägas, då hoppas vi få komma tillbaka! ¤blinkblink¤


Jag har ju upplevt Qvicka som aningen försiktig i vissa situationer och det kändes toppenspännande att få se henne inne i ett fårhus med massor av djur. Något hon inte hunnit uppleva innan! Vi fick börja med att trycka undan 50 tackor, för att kunna bygga sorteringsfållor. Lilla ungen bara klev rätt på och sa tjena tjejer, maka på er!  

Nedan: Men hallå vad många bän!

   

Sedan var uppdraget att plocka ut ytterligare ett 50-tal, från ett intilliggande fårstall och ta in till de första. Jag följde med henne in å runt i den stora fållan och de prilliga tackorna blev nog förvånade över en ny hund. En liten formligen galopperade fram till Q för att nosa! Qvicka stod blickstill och tryckte sedan fint ut dem. Jag la henne i god tid och fåren satte fart ut genom dörren. Vi väntade med att gå efter -Q tyckte det var lite förfärligt att de försvann ur synhåll, men höll igen sig bra.

Sedan var uppdraget helt enkelt att ligga STILL i den stora fållen med ca 90 djur och dessemellan försiktigt trycka lite, för varje gång ett nytt gäng skulle plockas fram för sortering. Mao mer träning av att bara vara, än just vallning, men ack så nyttigt!! Jag behövde inte tjata en enda gång, ungen låg still. (I gott sällskap av Tim, 8 år)

Däremot fick jag vid ngt tillfälle ta henne i kopplet och hjälpa lite när det blev dax för "get up!"

 

Ovan: Himmel vilken bild... 


Sen avslutade vi med att flytta gängen till respektive nya fållor, mission accomplished! Överlag kändes det finfint. Det vi behöver träna mer, är att hålla ut längs kanterna i små utrymmen. det har vi ju i pricip aldrig gjort.

Javisst ja, på slutet, när Q stod å passade får för att ge plats åt "påfyllning" av djur från andra änden, var hon helt plötsligt helt omringad av får, varav några väldigt noggrant nosade av den lilla hunden. Q stod som en staty. Jag fick såklart rycka in å plocka ut henne, men hon kändes helt oberörd.


Snuttan, nya erfarenheter i bagaget har vi nu, tack för det!


Av Anja - 1 februari 2012 12:26

Vilka hjältar och arbetande dårar de är, våra bordercollies!

Minns när Jaffa gjorde sig illa i våras första gången, sträckte troligtvis ut ledbandet vid snedtramp, under ett hämt. Det blev lite struligt vid framdrivningen, fåren var bökiga, hållhunden olydig å enbuskar i vägen... Så Jaffa kämpar på och kommer så småningom med fåren, passerar mig och börjar fråndriva. DÅ först ser jag att hon rör sig väldigt konstigt konstigt bak! Kallar in, hon är halt. Men inte förrän vi kommit till bilen, långt från djuren, visar hon hur otroligt ont hon har! (Det blev ju ilfart till vett, som den gången inte hittar något alls!!?!)


Igår höll det på att gå riktigt illa för Qvicka!

Jag best'mde mig för att ge henne lite nya erfarenheter, så jag plockar ut 5 ungtackor och vi tar dem på skogspromenad! Först läxan: Låååång fösning i RASK takt över vallen upp mot skogen (400 m). Där fick hon trycka dem över en liten mur å så fösning längs stigen. Q jobbar så fint och småtackorna är lagom stissiga å besvärliga -lite att hålla efter mao. Toppen!

Plötsligt ser de sin chans att springa i riktning hemåt, en öppning i muren ut mot ett fält åt "rätt" håll. Sagt å gjort; "Vi draaar" säger de å pyser 90 grader ut åt vänster. Jag tycker det är ett ypperligt tillfälle att se hur Q kan hålla huvvet kallt och ger henne en liten pysch.

Qvicka susar fram för att genskjuta åt vänster. På en bråkdels sekund inser jag att hon har slutet av ett stort stenröse precis till vänster om sig och hon passerar det i blixtens hastighet och kan inte undvika en krock med den stor sten!!


Jag hör ett riktigt högt, otäckt dovt FOMP!!! när hon passerar stenjäveln och hinner bara tänka att.... nu dör hon! Eller nu har hon åxå brutit ett ben.... minst!!! Men Q fortsätter i samma tempo, rundar så fint fåren å lägger sig i balans. Jag vågar knappt viska "Walk on" men hon komme fint med fåren. Tänker på Jaffa, hur hon jobbade och helt enkelt inte kände efter. Tänker att detta KAN inte ha gått väl, inte med DET hemska ljudet av liten hund mot sten...


Jag får dock inte någon som helst respons då jag känner igenom henne? Låter dem i lugnt tempo fortsätta färden och tittar på rörelser så ögonen svider. Går hon inte konstigt på höger bak? Eller fram? Eller?


Vi kommer ut på ett gammalt rapsf'ält å stannar för paus å mera känna, klämma. Då först ser jag hur det liksom bubblar blod ur munnen på Qvicka! Himmel, hon slog i huvudet! Tittar och letar men det är svårt att se något med slem å blod i vägen. Torkar å kyler med snö. Ser läskigt ut med blodet i snön... Men jag hittar INGENTING! det enda möjliga är att det verkar fattas en kindtand??? Men inget sår???

Idag har jag också tittat och letat, tanden är fortfarande borta, en premolar, men inget som ser konstigt ut...


Kan i vilket fall lugnt konstatera att lilla Q hade alla änglar på sin sida igår. Om hon bara kommit aningen mer rakt på den stenen, då hade hon antagligen brutit nacken... Nu krockade hon liksom lite i sidled. Puuuuuhhhhh.

Gode gud, jag hade ju ALDRIG kunnat förlåta mig själv. 


Själva vallningen då? 

Konstaterar att hon gjorde ett strålande jobb!!! Lilla pluttan! Väl på hemväg över stubben drog fåren igen. Jag stoppade Q som var ca 30 m före mig, lät dem rinna iväg och skickade vänster. Hon drog först rakt efter de skenande töserna, slog sen ut så fint och stoppade i perfekt balans, på ca 200 m. Finafina lilla hund!

Resten av hemvägen tränade vi på att bara slå ut i sidled (INTE upp till 12) för att stoppa, släppa fram, göra om osv.

Inte en enda gång har hon tappat huvvet å hängt i baken. Hon är min lilla hjälte! 


Här kommer foton från ett annat tillfälle, bakom kameran Lina Larsson. (Piff by Anja)

                         

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards