Vilka hjältar och arbetande dårar de är, våra bordercollies!

Minns när Jaffa gjorde sig illa i våras första gången, sträckte troligtvis ut ledbandet vid snedtramp, under ett hämt. Det blev lite struligt vid framdrivningen, fåren var bökiga, hållhunden olydig å enbuskar i vägen... Så Jaffa kämpar på och kommer så småningom med fåren, passerar mig och börjar fråndriva. DÅ först ser jag att hon rör sig väldigt konstigt konstigt bak! Kallar in, hon är halt. Men inte förrän vi kommit till bilen, långt från djuren, visar hon hur otroligt ont hon har! (Det blev ju ilfart till vett, som den gången inte hittar något alls!!?!)

Igår höll det på att gå riktigt illa för Qvicka!

Jag best'mde mig för att ge henne lite nya erfarenheter, så jag plockar ut 5 ungtackor och vi tar dem på skogspromenad! Först läxan: Låååång fösning i RASK takt över vallen upp mot skogen (400 m). Där fick hon trycka dem över en liten mur å så fösning längs stigen. Q jobbar så fint och småtackorna är lagom stissiga å besvärliga -lite att hålla efter mao. Toppen!

Plötsligt ser de sin chans att springa i riktning hemåt, en öppning i muren ut mot ett fält åt "rätt" håll. Sagt å gjort; "Vi draaar" säger de å pyser 90 grader ut åt vänster. Jag tycker det är ett ypperligt tillfälle att se hur Q kan hålla huvvet kallt och ger henne en liten pysch.

Qvicka susar fram för att genskjuta åt vänster. På en bråkdels sekund inser jag att hon har slutet av ett stort stenröse precis till vänster om sig och hon passerar det i blixtens hastighet och kan inte undvika en krock med den stor sten!!

Jag hör ett riktigt högt, otäckt dovt FOMP!!! när hon passerar stenjäveln och hinner bara tänka att.... nu dör hon! Eller nu har hon åxå brutit ett ben.... minst!!! Men Q fortsätter i samma tempo, rundar så fint fåren å lägger sig i balans. Jag vågar knappt viska "Walk on" men hon komme fint med fåren. Tänker på Jaffa, hur hon jobbade och helt enkelt inte kände efter. Tänker att detta KAN inte ha gått väl, inte med DET hemska ljudet av liten hund mot sten...

Jag får dock inte någon som helst respons då jag känner igenom henne? Låter dem i lugnt tempo fortsätta färden och tittar på rörelser så ögonen svider. Går hon inte konstigt på höger bak? Eller fram? Eller?

Vi kommer ut på ett gammalt rapsf'ält å stannar för paus å mera känna, klämma. Då först ser jag hur det liksom bubblar blod ur munnen på Qvicka! Himmel, hon slog i huvudet! Tittar och letar men det är svårt att se något med slem å blod i vägen. Torkar å kyler med snö. Ser läskigt ut med blodet i snön... Men jag hittar INGENTING! det enda möjliga är att det verkar fattas en kindtand??? Men inget sår???

Idag har jag också tittat och letat, tanden är fortfarande borta, en premolar, men inget som ser konstigt ut...

Kan i vilket fall lugnt konstatera att lilla Q hade alla änglar på sin sida igår. Om hon bara kommit aningen mer rakt på den stenen, då hade hon antagligen brutit nacken... Nu krockade hon liksom lite i sidled. Puuuuuhhhhh.

Gode gud, jag hade ju ALDRIG kunnat förlåta mig själv. 

Själva vallningen då? 

Konstaterar att hon gjorde ett strålande jobb!!! Lilla pluttan! Väl på hemväg över stubben drog fåren igen. Jag stoppade Q som var ca 30 m före mig, lät dem rinna iväg och skickade vänster. Hon drog först rakt efter de skenande töserna, slog sen ut så fint och stoppade i perfekt balans, på ca 200 m. Finafina lilla hund!

Resten av hemvägen tränade vi på att bara slå ut i sidled (INTE upp till 12) för att stoppa, släppa fram, göra om osv.

Inte en enda gång har hon tappat huvvet å hängt i baken. Hon är min lilla hjälte! 

Här kommer foton från ett annat tillfälle, bakom kameran Lina Larsson. (Piff by Anja)