Det är många som frågar hur det går med Jaffa och svaret är väl egentligen... framåt.

Vi vattentraskar 1 gång i veckan, ska kommaigång med viktmanchetter, har uttnyttjat snön att pulsa i och hon får vara lös på vissa promenader. Dock INTE samtidigt som övriga två galenpannor. Jaffa är inte rädd om sig längre, hon hoppar å far om hon får chansen, så det är ett konstant (och tröttsamt) bevakande...

Men trots att hon lyckats med ett å annat tokryck, är hon -än så länge- ohalt. Otroligt skönt. Frågan är ju, slutar man någonsin att vara rädd???

Den 7e mars ska vi på återbesök till Camilla. Då blir det röntgen. Jättenervöst. Det får INTE bli fler förändringar runt skruvarna, de ska allra helst sitta kvar resten av Jaffas liv.

Jag hade ju en dröm att resa till Wales i år på någon slags vallsemester, men har bestämt att det får bli nästa sommar istället. Då har Qvicka kommit lite längre i sin utbildning och förhoppningsvis har jag TVÅ hundar då, som kan tränas (och tävlas??). Jag vågar knappt tänka på hur Stålmusen kommer vara när hon får sätta igång lite mer "på riktigt!" Nu puttar hon undan fåren vid pelletsdax, thats all. Ja, hon har fåt traska bakom åxå, i nosgrimman. Inte optimalt förstås och himmel, hon håller ju på att explodera! Men OM hon ska få träffa fåren MÅSTE jag se till att hon inte gör några häftiga sidokast. Baaara gåååå rakt fram.

Åh, jag kan inte nog uttrycka min längtan att slippa stänga dörren i ansiktet på henne, när jag går ut med Chili å Q, att få slippa se hennes förväntan övergå i total förtvivlan och frustration, när jag gång på gång måste säga: Nej, du stannar här! det är så jävla hemskt och orättvist mot den snälla, snälla lilla hunden som bara måste finna sig...

Jag hittade en film på när Mickis tävlade Jaffa i IK-1 första gången. Herregud, hon var ju liksom PÅ om man säger så... Domarkommentaren "En kanonkula. Med lägre växel blir det nog bra." ...säger väl det mesta... Hihi!

Dagen efter gick hon betydligt lugnare, men det finns tyvärr inte med på film.

Framtidsplaner?

Tja först å främst komma tillbaka till arbetskapacitet igen och tävla vallningen. Sedan kan jag mycket väl tänka mig att ta en egen valpkull på Stålmusen. Känns minst sagt spännande, men ligger ju absolut rätt långt på framtiden.

Jaffa tävlar IK-1 och därnedanför en liten längtansfilm: