När jag kom hem från vallkurs i Attsjö (Peter Nilsson) i fredags, låg det ett stort kuvert i brevlådan. Och däri ett gammalt gulnat tidningsklipp från 1974 med ett reportage om min PAPPA. Någon har varit hans patient för många år sedan, klippt ut, sparat i alla år, rensat lite, hittat det och gjort sig omaket att personligen åka och lägga det i min brevlåda! Tusen tusen tack! Jag läste och grät en skvätt...

Pappa talade aldrig om kriget och vi frågade inte. I den åldern var jag tyvärr inte ett dugg nyfiken på sånt! Jag vet bara, att jag som liten och djurälskare med fasa tittade på hans gamla svartvita foton av sönderbombade städer och döda hästar liggandes på vägen... Och nu är det för sent. Han tog alla sina plågsamma minnen med sig i graven.

Han tog även med sina egna "bote"medel mot psoriasis. Det som kunde glatt en hel värld... Folk kom långväga ifrån, även utomlands, för behandling. Och nu är allt borta.

Pappa, om du hör mig: När vi ses igen, då får du berätta.

Och för den som är nyfiken: Klicka på bilden, så blir det lättläst.