Två veckor, två dagar.

De är ganska framåt och tidiga, dessa huliganer! Igår märktes det tydligt att de börjar höra. Sätter sig upp stadigt nu och helt enkelt, förundrat LYSSNAR. Världen hörs!! Testar att busa, morra och skälla. Viftar på svansarna och pussas, i mängd... Särskilt mini och pappa-kopian. Mini är den som alltid pussas längst och klättrar upp, vill sova nära. Åh, jag hoppas så, att han kommer till en riktigt kramig familj! Lilla hjärtat  

Här kommer lite sovande 16-dgrs bilder:

Det är redan 12 år sedan våran mamma blev hämtad hem.

Och idag säger vi: Grattis på födelsedagen mamma!

Har du sett att jag också har en damm nu, fast lite större än den där hemma på Runsbäcksvägen? Jag fångar fortfarande vattendjur med precis samma slags tesil som då. Och dina irisar blommar vid dammen! Jag tänkte, dagen till ära, bjuda på ett kapitel ur min bok "Bland vallmo och väsen"

Varsågod:

Iris hör försommaren till.

Det är som om naturens egen konstnär gick igång på lyckopiller, eller tio koppar kaffe och blev tvungen att avreagera sig! Vi vanliga dödliga tog sedan över och har förädlat fram många hundra nya irisansikten genom åren.

Min mamma älskade sina irisar. Plantan till höger tog jag med mig från mitt barndomshem. Hon bor numera framför vår nya damm, precis som hon gjorde hemma på Runsbäcksvägen. Ok, mamma?

Jag skymtade förresten min mamma under hennes begravningsakt i det lilla kapellet. Solen silade så vackert in genom fönstren och för några sekunder såg jag henne tydligt, i vit skrud och med en färgglad blomsterkrans runt håret. Festklädd! Längst bak mot väggen stod en rad tomma stolar. Vid närmare granskning såg jag, att där alls inte var tomt. Det var tvärtom fullt av besök från den andra sidan. De samtalande leende, emellanåt tittade de upp och vinkade glatt. Jag kunde ju inte gärna vinka tillbaka, det hade nog sett konstigt ut…

De osynliga gästerna såg precis ut som en grupp människor som ivrigt väntar på att konserten ska börja. Nej, jag vinkade inte tillbaka, men kostade på mig att le lite i smyg.

Jag tror att det som för oss dödliga är ett tårfyllt avsked, på andra sidan istället är ett välkomstparty, en födelsedagsfest! Sorgen och saknaden blir inte mindre, men kanske lite lättare att bära, om man tänker så? Jag vägrar ta farväl. Jag säger på återseende.

Kära nån, imorgon fyller de 2 veckor.

Redan börjar man märka av både små tafatta busförsök och någon liten svansvift. Otroligt vad det händer grejjer...

Idag fyller de sin första vecka!

För egen del har det varit en underbar och sömnlös vecka. Inatt har dock både mamma Q och jag sovit hyfsat och när solen skiner är det inget svårt att skutta upp kl 06 och ta sig an dagen. Jag har massor av utefix att göra, men det är helt hopplöst, jag dras som en magnet till valplådan hela tiden...

Det är fantastiskt vad det händer grejjer på så kort tid! Nästan alla har dubblat sin födelsevikt, lilla mini till och med mer än det, även om han fortfarande är liten. De börjar få riktigt stadiga små kroppar och kommunicerar redan med ex lugnande signaler. Otroligt. Gäspar vid frustration eller om rör lite extra vid dem. Nu längtar jag till ögonöppning! Vad är det för små själar därinne?? Om jag bara ska se till utseendet, vilket är det enda att gå på just nu, så har jag nog två favoriter. Men det är lång väg kvar till beslut.

Här kommer iaf några hastigt tagna små porträtt, bättre och fler bilder kommer.

En av e stora pojkarna med helkrage, pappas pojk vad gäller teckningen:

Den andra av de stora, "halvkragen:"

"Brutna kragen:"

"Snedbläsen:"

Och lilla mini, som ökat från 200 g i födelsevikt till duktiga 420 g:

Mamma fixar:

Två dygn har gått med de nya små familjemedlemmarna och de är såklart bedårande!

Personligen tycker jag att de blir riktigt söta först vid tre veckor, då både ögon och öron är öppna och man liksom får tillträde till deras värld på ett annat sätt; Ögonkontakt, en pirrande ny nyfikenhet, att upptäcka sina kullsyskon, den första lilla svansviften...

Varje period har såklart sin egen tjusning och besvärlighet. Vid 5-8 veckor är de som allra roligast och deras personlighet kommer fram ordentligt, samtidigt är de sjukt jobbiga små vidunder! Den här första perioden, säg 1-2 veckor, är fantastisk just för att se hur de växer och SNABBT tar sig fram/tar för sig, trots att de är hjälplösa små blindstyren! Men också oroligt, ska de överleva, ökar de i vikt osv...

Vi hade ju lite viktskillnad i kullen med en stadig grabb på 357 g och en riktigt liten en på 200 g. Jag vägde inte Jaffas kull så många ggr, men tänker nu försöka lite mer ordentligt, bara för att jag är nyfiken!

Vikterna således efter 1 resp 2 dygn:

357 - 392 g  Ökning: 35 g

329 - 363 g               34 g

258 -288 g                30 g

232 - 266 g               34 g

200 -217 g                17 g

Lilleman har allt lite att ta igen, men han gör sitt bästa!  

På självaste fettisdagen kom dom, Qvickas och Garys små söner!

5 st trefärgade gossar, tre ganska små och två stabila. Det kändes lite extra pirrigt, eftersom det var första gången för Q och själv har jag ju ingen rutin att tala om... Lilla Q sänkte tempen under måndagen, men det dröjde ända tills tisdag (4/3) strax efter 05, tills den första kom. Cissi, som ju väntar sin första kull om två veckor, ville vara med och skaffa erfarenheter, så det blev ju att slänga sig i bilen för hennes del. Det var skönt med lite sällskap, medan timmarna gick!

De tre första kom väldigt raskt efter varandra och Q skötte sig fint. Dock agerade hon lite frustrerat till en början och krullade ihop sig till en stel boll, så ingen valp kom åt att dia. Jag fick faktiskt lov att sträcka ut henne på sidan till slut och prata lugnt och fint. Sen kom hon på det!

Efter de tre tog det ett par timmar till nästa. Hon krystade bara svagt och jag kände till slut att hon måste upp och ut och röra på sig! Stackars Q kissade en gigantisk pöl redan på trappan och sedan kom nummer 4 direkt, ute på gräset. Jag fick hjälpa till, han var stor och kom ut högst motvilligt! Fort in i värmen! Tämligen omgående kom så femman, även han en stadig kille.

Nu väntar lite huvudbry, jag har såklart haft flest tikar tingade. Själv såg jag väldigt mycket fram emot att behålla en liten Garydotter i flocken. Det är jobbigt med så motstridiga känslor; Å ena sidan en total lycka över småbarna, å andra sidan en jättestor besvikelse... Åka till Holland å para igen, är ju inget man gör på en pissekvart liksom...

Återstår att se, om jag på nåt sätt smälter ihop med ngn av småpojkarna istället, även om det inte alls var så det var tänkt. Och med tre tikar... Hmm.

I alla fall, bebisarna är inte ett dygn gamla än, mycket kan hända. Nu vill jag bara att alla håller sig friska och växer så det knakar! Tack lilla fina Q för semlebarna!

Jisses, inte länge kvar nu till dygn 63!

Och med tanke på, att man kan räkna +- 5 dagar... så är det snart när som helst. På kvällarna har de tokfnatt därinne, puppisarna och man känner dem liksom alldeles under ytan! Det puuutar ut och känslan av ett litet huvud, eller en rumpa under handen är fantastisk!

Jag filmade lite igår, en kort promenad och ett 1-minuters vallpass för tjockisen. Hon springer ju som en tok med de andra, men blir såklart märkbart flåsig... Vad gäller vallning, så är nästan alla tackor högdräktiga nu och ska såklart inte användas som träningsobjekt längre, men att bli flyttade på några steg av en liten Q är ingen fara. Det är INGET mot hur de rör sig vid pelletsdax! Då till och med bockhoppar de galna tjockisarna. Det är väl vårkänslorna som gör sig påminda.