Pass nr 3, fyra får i 25an.

Hej å hå, nu blev det fart under tassarna, inga dumheter men lite me spring än hjärna, typ. Jag bytte från flärp till långpisk för att få "längre arm." Efter lite meckande gjorde han några fina koncentrerade (korta) fösningar. Fick även till ett par små minihämt. En superbra, koncentrerad vanlig drivning -fasen DEN skulle vi haft på film!

Men överlag kändes det lite okontrollerat, jag tror främst det beror på min egen brist på planering. Det blev lite av att få-se-vad-som-händer över det hela. Shame about the handler!

Men för Z´s del var det troligtvis inget direkt negativt (inte för fåren heller), han sanlade helt enkelt lite till erfarenhet. Och jag kände att det finns ett spår av lyhördhet som jag inte riktigt sett innan, att kunna bryta en cirkelrörelse för att gå rakt på och tvärt om. Det är ett bra steg framåt! Imorgon startar vi om i 25an, sen blir det nog hela flocken ute i hagen en sväng tror jag.

Lite bilder på mamma Jaffa och hennes två fina barn:

Pass 2: 4 lättflyttade får i stora fållan.

Effektiv tid 10 min. Målet var främst att slappna av och minska på "inhoppen" då fåren står stilla mot stängsel, genom att hjälpa till att tänka runt. (Regn, så ingen film)

Z behöver jobba upp tålamod att bara stå och trycka på fåren utan att vilja sprätta igång dem, men vi struntar i det nu och försöker hålla så mycket rörelse som möjligt. När tex fåren hamnar mot staketet, vilket de gör hela tiden även om fållan är stor, ser jag till att vara där och "skydda" dem. Så fort Z tänker ordentligt åt sidan (vilket håll som helst) så bjuder jag på den rörelsen och han får gå runt och plocka ut. Det är så tydligt att om det tar lite för lång stund, kommer en urladdning då och rörelsen runt blir snabb och tjoheijig;) Då gör vi om och ser till att det blir lite lugnare nästa gång. Emellanåt gick jag även igenom flocken, klappade och tog undan honom. Det får inte gå för mycket mönster i träningen, sånt fastnar så jäkla fort!

Så det vi gjorde nu, var eg mest att "dansa" med djur å förare, lyssna och göra saker med hjärnan ÄVEN om tassarna pinnar lite fort. Jag la också till många inkallningar, typ: Jag går bakom/bredvid beredd med linan, Z ligger på avstånd från fåren, får smack och går mot djur. Ligg och så inkallning när han inte kan komma närmare fåren utan att skrämma dem. För att få honom lite villigare att släppa djuren och komma fick han allt som oftast bara fortsätta från mig igen och göra ett microhämt. Lite spänd åt höger, jättefin åt vänster. Han kom riktigt fint på inkallning efter några gånger och reste sig även och gick MOT djur med koncentration.

Jag vill egentligen att han så fort det bara går, ska komma igång att GÅ med djur (utan mig på andra sidan flocken), inte tänka bara runt. Det är det svåraste, så det är lika bra att börja tidigt. Får se om vi hinner smyga in det lite ordentligt på bara två dagar...

Z har ännu inte förstått pyschen riktigt, det är svårt att tänka ut åt höger från ett stopp tex. Så då gör vi inte det, utan tar det "i farten" så att säga. Oj vad svårt allt är att förklara, märker jag! Men väldigt nyttigt att försöka formulera för sig själv, vad jag egentligen håller på med. Liksom.

Jag har varit och kidnappat Pers o Bigittas Z för vallningsläger ett par dagar.

Tänkte blogga lite om varje träningspass, så att husse och matte kan följa sin guldklimps förehavanden på Öland.

Det har ju snöat uschligt ett par dagar nu och kurserna i helgen har jag måst ställa in, det är snöigt och väldigt halt på banan. Som tur är, är det dock absolut vallbart i fårhagen!

Lördag em, pass nr 1. Effektiv tid knappt 15 minuter.

Förutsättningarna var 4 lättflyttade får i oval fålla på ca 13 x 8 meter. Jag ville börja så, med fokus på attityd och se om "Ligg ner" fortfarande satt i minnet. Det är trots allt ingen regelbunden kontakt med djur och därmed blir det ju extra spännande och häftigt varje gång. Lite nyhetens behag sådär och jag känner, att jag är tvungen att peta in en aning lydnad för att "få till det", både jag och Z ska hinna med i huvudet. En egen hund hade i princip sett fåren varje dag, där kan jag jobba mer med enbart känsla och få till en annan vana och ett lugn i hunden.

I vilket fall fick han ha lina på, släpandes i marken och jag introducerade min lilla flärp. Z visade sig riktigt känslig för lite prassel med flärpen -bra! De är INTE hårda i skallen, de här ungarna, så man får vara försiktig med att trycka till för mycket. Bara försktigt markera lite och sedan massor av beröm. Dock vill jag såklart se en reaktion och lite ödmjukhet inför uppgiften.

Z fick prova att röra sig rakt mot djur och gå efter utan att runda. (Svårt, då är linan bra) Liggen satt som smäck, oavsett var jag befann mig. Superbra! Jag använder dock inte liggen när det går fort, som broms, utan försöker lägga i situationer där han ändå är lugn och det faller sig naturligt. Där han speedade upp en aning använde jag istället röst och i förebyggande syfte ibland flärpen. Det fungerade fint. Vi körde en del balans, lite smack och pysch. (Starta rakt mot djur/gå upp i balans) Z tycker det är jobbigt att runda åt höger, så vi testade lite varianter, tills det gick fint att pyscha honom åt höger från ett liggande. Han gjorde det till slut lugnt å fint, om dock tight.

Jag bryr mig inte om att han vill vara aningen nära i detta läge, de är bara (snart) 9 månader och det viktiga är attityd, självförtroende och att skapa förståelse för vad vi människor vill (och inte vill) att de ska göra hos fåren.

Jag ska se om någon kan filma nästa gång. Just nu ligger det iaf fyra bc och sover nöjt.

Förra våren/försommaren tränade lilla Q flitigt på att vara lekmamma åt Jaffas valpar. Jag hoppas att hon tar med sig det goda humöret in i sin blivande mamma-roll... Det har idag gått exakt 4 veckor sedan första parning och jag tycker nog att hon börjat fylla ut bakom revbenen! Jag bryr mig inte om att göra ultraljud, utan hoppas på det bästa!

Jaffa vaktade valprummet noga (såklart) i början och döm om min förvåning, när plötsligt Qvicka smög upp bakom mig och förundrat stirrade på valparna! Vad gjorde Jaffa då? Inget. Gullungen låg avslappnat utanför lådan och tyckte att det var helt okej. Ellen och Chili fick dock inte komma nära. När sen valparna vid dryga tre veckor gjorde sina första utflykter i huset, var jag beredd på att Q skulle tycka att de var lite otäcka. Icke! Hon slängde sig överlycklig på golvet och lät dem klättra hejvilt! Hon älskade sina små syskon!

Här kommer en bildkavalkad på syskonkärlek:
                 

Det kom lite foton på Qvicka och mig från Unghundscupen, tack snälla Elisabeth!

Vi börjar vid stolpen, fokus på utställningen and off we go!

Prickar framdrivningsgrindarna och rundar fint. Lägg märke till armadan av hundar och folk som höll fåren på plats. De hade MYCKET drag! Men Q skötte det hela själv och fick 47 på hämtet:)

Lång jobbig fråndrivning. Vi missade första grinden, bara min egen missbedömning -jag trodde de var igenom! Nästa grind prickade vi dock. Man ser tydligt hur långt ifrån fåren hon ligger, men ändå styr hon upp dem hela vägen, så jag får väl anta att hon faktiskt är där hon ska vara.

Tja sen kom de till delningsringen och där tog tiden slut. Jag skötte mig bedrövligt där och kan faktiskt gräma mig än idag... Men vi kommer igen. Kanske lyckas Z och jag kvala så småningom? Tills dess får jag vara nöjd med en 14:e placering UTAN delning och fålla. Fina lilla Q  

...har snart passerat. Skönt!

Tänk att det skulle bli en åldersgrej liksom. Att inte gilla vintern och hoppas på osnöväder så att tårna krullar sig. Om Anja får välja: En minus, vindstilla och sol. Bara så, tack så mycket!

Jag tog ett djupt andetag och startade upp en ny Agility Grunder i helgen -nio ekipage! Jättekul! Uppdelat i två grupper, där varje grupp hjälps åt och kör en hund i taget blir det ändå lugnt och fint. Jag behöver starta upp ett par Nybörjarkurser i vår och hoppas att träffarna med färdighetskontroll kommer att falla väl ut.

Färdighetskontroll= Några punkter med övningar från grunder-kursen som jag faktiskt rent konkret vill SE att ekipagen har tränat och kan. Så blir det mer åka av i själva agilitykursen sen. Hoppas!

Jag hann fota barmarken i söndags, innan snön kom på eftermiddagen:

Min fina fina Chili. Så lycklig när hon får träna lite! Och både hon och Jaffa är fullkomligt ovärderliga när det gäller att träna kursdeltagare på handling. Det vill inte Qvicka vara med om. Hon är bara mammas tös. Imorgon sätter jag streck nummer två på griffeltavlan. Vecka två i eventuell dräktighet!

Ni vet abborrarna i akvariet därute i kurslokalen? Lite berikning behöver ju även de, så rovfiskar de är. Jag kör ett experiment: Har hämtat in vatten från dammen och ställt i en burk i köksfönstret. Fick med ett par små, små hoppkräftor och vattenloppor som nu duktigt förökar sig i rumsvärmen. Några gånger om dagen får de lite syre genom sugröret. Det börjar krylla bra i burken och snart kan borrarna få jaga lite levande föda.

Långt ute på alvaret vid Skarpa Alby, mitt i ingenstans, ligger resterna av den övergivna byn Dröstorp.

Det är drygt en halvtimmes promenad ut dit och jag älskar den platsen. Igår tog vi en lite gråmulen walkabout ut, hundarna och jag. Vill ni läsa mer om byns historia och se riktigt proffsiga sommarfoton, föreslår jag ett besök i en annan blogg: Alvarsamt. http://alvarsamt.wordpress.com/2012/06/04/drostorp-en-odeby/

Först en promenad långt ut på alvaret. Där är himlen alltid stor och horisonten långt borta. Så här års är det bitvis blött (Jaffa hittar alltid alla små sjöar) och väldigt tyst...

Sedan liksom bara är den där. Byn, med resterna av fähusen i kalksten, brunsvippen, murar och fägata. De små bostadshusen i trä är bortflyttade sedan länge.

En fönsterglugg i den före detta väggen.

Brunnen:

I riktigt gamla, bevarade öländska djurstallar kan man ännu se dem; Båsavskiljare i form av en kalkstensflisa. Jag är säker på, detta är en sådan:
 

Här finns ask och oxel och även något urgammalt, förvildat frukträd. Runt om är alvaret kargt. Kunde ju inte låta bli att fota lite hundar också...

Det som varit, formar det vi önskar för framtiden!

Kanske önskar vi ett bättre år, ett lika bra, ett lugnare eller livfullare... det blir som det ska och som vi väljer. Att bara se framåt utan reflektioner är inte min grej. Här kommer ögonblick ur livet som det tedde sig det gångna året:

Januari:

Från barmark och kurser till fåk och snöoväder, med full kraft. Jättejättemycket snö mot slutet av månaden! Alla kurser som jag naivt nog fortsattt med fick ställas in. Älskade långnosen Ellen firade sin allra sista födelsedag i Bläsinge, 14 år, med smarrig hundtårta. Finaste älskade, nog misstänkte vi att det var så, men man vill blunda ibland.

Februari:

Jag måste ju göra NÅGONTING när det inte går att kursa och mina tarotkunder knappt vågar åka över bron? Det blir målning! Jag har inte målat på över 15 år men nu inhandlades en massa dukar och akrylfärger, kurslokalen förvandlas till ateljé och... himmel så roligt det är!

Jag gör färdigt en liten fotobok om livet i trädgården och plötsligt formas en idé... Kanske jag skulle ta och göra en riktig bok? Jag tror knappt det är sant, men en ängel på jorden ger mig bistånd, hjälp och knuffar och du vet vem jag menar och jag är dig evigt tack skyldig! Det blir av!!!

Dessutom kliver jag ur min comfortzone, som det så fint heter och håller två föreläsning på tema "Mellan himmel och jord", en på Eken -pensionärsföreningen i Färjestaden och en på hembygdsgården N:a Möckleby. Det är helt fantastiskt kul, fulla hus! Ytterligare en föreläsning; För Rotary i Färjestaden!

Jaffa sätter igång att löpa och äntligen är det bestämt! Nu är det på riktigt, kennel Eyes On ska få sin första valpkull! (Tusen tack alla som hjälper och stöttar med kunskap!)

Mars:

Förutom måleriet, fortsätter bokredigerandet för fulla muggar. Jag lär mig massor om grafisk korrektur och bildbearbetning. Herregud vad mycket jobb det är. Men så otroligt roligt!

I början av månaden åker Jaffa till Karin Söderberg och fina Seemework Key för parning. Galet pirrigt!
 
Snön ligger vit och ännu går det inte att hålla kurs. Jag håller på att få riktig snöklaustrofobi... Våren är grymt försenad. Man kan ju bli tokig för mindre. Även vallhundskurser måste ställas in. Buhu.
 

April:
 
Äntligen, äntligen börjar snön försvinna och kurserna kan dra igång igen. Nu anar vi våren! Jenny Damm kommer och håller agilitykurs (Tack Birgitta, som fixade!), Zonja håller vallhundskurs hos Elisabeth och vi är på ett mkt intressant föredrag för Per Jensen -om hundens ursprung och utveckling. Vi tävlar agility utan nån vidare framgång, går en Peter Nilsson-kurs i vallning (Thanx Linda o co.) och tävlar årets första Ik-1 med VINST!

Boken är lämnad till tryck och Jaffa börjar bli rund om magen...
Det lammas och det putsas och fejas inför Öland Spirar:
  
  

Maj:
Den 7/5 kom dom, våra första egnaste små valpar! Tre grabbar och två tjejer.
 
Min bok dyker upp från tryckeriet, en fantastisk känsla och vilket gensvar jag får. Överväldigande och ödmjukande.
   
Dagarna innan Öland Spirar -där vi är med och håller öppen trädgård, utställning och bokförsäljning- får Per en hjärtinfarkt. En hemsk upplevelse och såklart en stor chock! Tack snälla alla änglar på bla fb som skänkte oss tankar och hejjarop. Det hela var förfärligt och en ögonöppnare. Vad är viktigt att prioritera i livet, liksom?

Näväl, Per fick komma hem efter operationen och vi gjorde som vi tänkt, med spirar och allt. Det var en fantastisk upplevelse, det kom massor med folk, bla en hel busslast trädgårdsintresserade! En egoboost för själen:)
 
Qvicka tävlar lite agility med uppflytt till klass II som resultat och det sprattlas runt i valplådan.
Något försenad, blev maj månad nog årets händelserikaste i mannaminne...

Juni:
Ännu en av årets vackraste månader. Vi har fått fiskar i dammen, bara det en ny upplevelse. På paddfronten: De små ynglen har plötsligt blivit äkta små paddor och det blir alldeles besvärligt, var ska man kliva utan att krossa dem:
 
Linus tar studenten och midsommar firas på hemmaplan med valpar runt fötterna...
 
Valparna utvecklas i raketfart, det är hur jobbigt och underbart som helst. Alla har hittat rätt ägare, en fantastisk tid   Kursverksamheten rullar på för fullt. Så fattas det tunga beslutet att låta Ellen somna in. I slutet av månaden, under blå himmel och med hela flocken runt sig, hemma på gräsmattan. Det är en fin stund med både skratt åt gamla tiders agilityminnen och många tårar. Min allra bästa terapeut, både för folk och oregerliga slyngelhundar, finns plötsligt inte längre. Efterråt kom alla små valparna, la sig tätt intill och försökte förstå.
Tårarna rullar medan jag skriver dessa rader, det tar lite tid att minnas med enbart ett leende.
     

Juli:
Härliga sommar! Per och jag tar Hugo-husbil till Bohuslän, så oerhört vackert där är. Chili får följa med som ensamhund och jag tror verkligen hon uppskattar lite egen tid! Tusen tack till hund/husvakterna:)
     
Resten av semestern tillbringas, förutom en del tävlande och turer med husbilen, på hemmaplan. Min kusin med fru hälsar på och våra trevliga sommargäster belägrar lill-stugan. En väldigt sorglig händelse är att vår närmaste granne, lilla Margareta, går bort. Det är så otroligt sorgligt, vissa ska liksom alltid finnas! Jag är så glad, att jag gick över med valparna så att hon hann få klappa och känna. Och att vi hann med vårt stilla samtal om döden och ffa livet... Kram lilla Margareta, nu serveras det goda arbetskoppar till änglarna var dag!

Valparna åker till sina nya hem, det är både en fantastisk känsla när nya ägare tindrar av lycka och så otroligt tomt där ute i valphagen... I slutet av månaden arrangeras Konst i Trädgården i Bläsinge. Där är vi såklart med, jätteroligt.
  

Augusti:
Sista sommarmånaden rullar igång med mängder av kurser, hej och hå! Jag tävlar en hel del vallning och lite agility. Blandade resultat, men Qvicka går verkligen fint i fårhagen nu och jag känner att jag börjat få något lite bättre kläm på det här med tävlande.
Vi tar en tripp på vackra vägar till Skåne: Hovs hallar och Ängelbäckstrand. På hemvägen stannar vi till hos en man med stor naturdamm och plockar upp ett knippe små groplöjor till vår egen pöl på tomten. En reporter kommer och gör trädgårdsreportage och fotar en massa. Jag vet nu, att reportaget är sålt till en trädgårdstidning och kommer att publiceras under vinter-vår 2014. Så spännande!! I slutet av månaden är vi med på Må-Bra-Mässa på Eksgården.
 

September:
...fortsätter med jättejättemycket kurser. Tävlar en del och njuter ännu av trädgården. Träffar valparna regelbundet, de utvecklas så fint tillsammas med nya hussar och mattar. Även från Finland kommer stolta rapporter som värmer hjärtat! Vi debuterar i Ik-2 och sista helgen är det dags för både Konstnatten och Unghundscup.
Vi hade fixat med eldar och ljusslingor överallt i trädgården, det var riktigt magiskt och vi hade många besökare fram till runt midnatt.
       

Oktober:
Brorsan med fru hälsar på och hjälper mig ställa iordning ett kallvattenakvarium till några av abborrynglen. Vi åker till Gotland och tävlar Ik-2 med blandade resultat -men åh vad kul vi har! Mickis bor hos oss i hb och vi tar även en tripp till fantastiska Fårö. Sedan hinns inte så mycket annat än kurser med...
     

November:
Klubbmästerskap i Blekinge, fårbestyr med slakt, vallhundskurs med både Zonja Ottosson och Karin Söderberg. Vem har sagt att hösten behöver vara tråkig? Tankar börjar formas om jag ska para Qvicka på kommande vinterlöp och i så fall med vem...
 

December:
Qvicka får sitt pass fixat och tar blodprov för dna-test, samt ögonlysning. Det är bestämt, vi ska till Holland och para efter jul, med fina Gary hos Serge van der Zweep. Snön lyser med sin frånvaro och vi kan träna för fullt! Jag har ute lille Z regelbundet hos fåren (Tack Per o Birgitta för förtroendet!). Årets kurser avslutas och julen firas med fullt hus hemma i Bläsinge. Ett otroligt händelserikt år går mot sitt slut.

Nu kan vi bara titta framåt. Välkommen 2014!